Skolverkets redovisning av resultatet av PISA-undersökningen och den efterföljande debatten ger ibland intrycket av att gälla en tävling eller landskamp. Det handlar mycket om Sveriges placering i konkurrensen med övriga länder, och om vår position blivit bättre eller sämre i förhållande till tidigare PISA-undersökningar.
Men PISA kan också användas som ett led i en benchmarking-process. Då är det viktiga vad man kan lära genom jämförelser med andra länder med goda resultat (och förutsättningar som liknar våra). Detta är utgångspunkten för detta inlägg. Där ges en alternativ beskrivning av PISA-resultaten för naturvetenskapoch matematik– Detta leder fram till slutsatser om hur man kan gå vidare för att få ett bättre underlag för vad som bör göras för att förbättra den svenska skolan och dess system. (Ladda ner rapporten)
Termen universitet har kommit i centrum av debatten om den högre utbildningen och forskningen i vårt land. Det sägs ofta att vi har för många universitet. Samtidigt är det flera högskolor som har som centralt mål att ”bli” universitet. Resursutredningen (SOU 2007:81) gör också i sitt betänkande skillnad mellan universitet å ena sidan och högskolor å den andra. Men varken universitet eller högskola är entydiga begrepp i vårt land. Det finns i realiteten flera typer av universitet, liksom det finns flera typer av högskolor. I rapporten varför universitet som skrevs i september 2007 innan resursutredningen kom med sitt betänkande undersöks den roll begreppet universitet genom åren haft i den svenska högskolepolitiken. Rapporten innehåller också en analys av fördelningen av forskningsintäkterna för de svenska lärosätena (både universitet och högskolor). Den innehåller också en kartläggning av hur dessa intäkter utvecklats sedan år 1997 mätta i fast kostnadsläge.
Men detta som bakgrund ges några förslag till systemförändringar som kan bidra till en profilering av de olika lärosätenas verksamheter. Vissa av dessa liknar de förslag som finns i resursutredningen, andra gör det inte.
I juni preciserade regeringen de nya reglerna för antagning till högskolan. Vissa regler kommer att införas nästa år, men de viktigaste förändringarna träder ikraft år 2010. De ska bl.a. motverka att gymnasister går ett extra år i komvux efter att de slutat i gymnasiet för att höja sina betyg. De nya reglerna är komplicerade. Ett huvudresultat i analysen är att de nya reglerna sannolikt inte kommer att lösa de problem som antagningen ställs inför. Istället är risken stor att mönstret från 1977 kommer att upprepas med successiva ändringar av reglerna allteftersom man upptäcker oväntade och oönskade utfall av reglerna. Analysen innehåller också en diskussion av några fundamentala fel i dagens utformning av betygsantagningen till högskolan.
Vad handlar den aktuella pressdebatten om universitet och högskolor om? Vilka deltar och var förs debatten? Rapporten redovisar läget 2005 – 2006, och jämför med tidigare studier samt diskuterar mot denna bakgrund vart utvecklingen är på väg. Analysen bygger på en genomgång av mer än 400 artiklar från svenska tidningar och tidskrifter. (En förteckning över artiklarna finns här.)
Rapporten handlar om den framtida dimensioneringen av sammanlagt nio utbildningar med inriktning mot vård och medicin. Just nu är det balans mellan examinationen och branschens nyrekryteringsbehov. Men redan om några år kommer rekryteringsbehovet att kraftigt överstiga den väntade examinationen om vi inte ökar platserna på utbildningarna. Därför behövs fler nybörjarplatser på i stort sett alla vårdinriktade högskoleutbildningar. Utbyggnaden bör ske snabbt, (helst innevarande år) och måste vara kraftig. För flera utbildningar bör man öka nybörjarplatserna med 50 procent eller mer. Utgångspunkten för rapporten är data hämtade från Högskoleverkets rapport 2006:6 om högskoleutbildningarnas dimensionering.
En kommentar till diskussionen om gymnasielärarutbildningen behöver byggas ut eller ej. Utifrån en demografisk analys blir resultatet att antalet nybörjarplatser på gymnasielärarutbildningarna bör minskas helst redan från hösten .2006
Om 50 – procentmålet. Hur är det nu och hur blir det i framtiden? (Lars Brandell 2005-12-18)
Denna rapport handlar om målet att på sikt skall 50 procent av varje årsklass ha börjat högskolestudier vid 25 års ålder. Trots att det var ganska länge sedan som man första gången formulerade målet är det fortfarande en bit kvar innan det nås. Rapporten innehåller både en analys av den hittillsvarande utvecklingen och en diskussion av möjligheterna inför framtiden.. Ett viktigt resultat är att den nu beslutade utbyggnaden på 17 000 platser inte räcker långt för att mera permanent nå 50-procentmålet
I anslutning till de senaste månadernas debatt om det lämpliga i att nu öka antalet platser i högskolan får man ibland ett intryck att debattörerna (på båda sidor) utgår från att Sverige redan nu ligger i täten när det gäller antalet platser vid universitet och högskolor. Så är det inte riktigt. I denna rapport ges fyra diagram (baserade på OECD-data) som jämför antalet unga studenter i Sverige med situationen både i övriga nordiska länder och i ett urval OECD-länder med liknande förutsättningar som Sverige.
Under de närmaste fem – tio åren kommer förutsättningarna för den svenska högskolepolitiken att förändras. Inte minst gäller det de demografiska ramarna. Antalet personer med högskoleutbildning som går i pension kommer att öka kraftigt. Samtidigt kommer antalet ungdomar i högskoleåldern också att öka kraftigt.
Allt detta ändrar förutsättningarna för högskoleplaneringen. I denna rapport redovisas tre diagram som på olika sätt åskådliggör den nya demografiska situation som vi står inför. Utgångspunkten är den senaste tidens debatt om högskolebudgeten för år 2006.
Lillemor Kims och Lars Brandells hemsida om högre utbildning och universitetspolitik