Inledning
I den nyligen avgivna propositionen om den framtida högskolepolitiken (Prop 2004/05:162) föreslår regeringen att generell arbetslivserfarenhet inte längre skall vara en merit för den som söker till högskolan. Däremot skall arbetslivserfarenhet som är särskilt värdefull för den utbildning man söker till fortfarande kunna få betydelse vid högskoleantagningen. Det kan t.ex. gälla den som har varit verksam inom ett yrke som har anknytning till den utbildning det gäller.
Regeringen tänker sig att de nya antagningsreglerna skall genomföras från och med antagningen till höstterminen 2007. Därmed avslutas en trettioårig period med generella arbetslivspoäng i högskoleantagningen. Det kan därför vara motiverat att påminna om de olika turerna i hanteringen av arbetslivsmeriterna.
Arbetslivserfarenhet för att stimulera till ”återkommande utbildning”
I samband med U-68-reformen infördes arbetslivserfarenhet som en generell merit vid urvalet till utbildningslinjer i högskolan. I ett system med återkommande utbildning var det, menade man, viktigt att ge ett påtagligt meritvärde åt arbetslivserfarenhet som den studerande skaffat sig före högskolestudiernas början. Det skulle också ge studerandegruppen i högskolan en mer varierande sammansättning. Genom att man fick meritpoäng för arbetslivserfarenhet gav man också de som inte hade tillräckligt högt gymnasiebetyg en andra chans att komma in på en önskad utbildning. (Prop.1975:9).
Det viktigaste instrumentet för urval bland de behöriga sökande var i U 68-högskolan genomsnittsbetyget från gymnasieskolan. (Vid denna tid hade man relativa sifferbetyg i gymnasiet i skalan 1 – 5). Men den som hade arbetat i yrkeslivet fick extrapoäng som adderades till genomsnittsbetyget. Den som arbetat 15 månader (minimitiden) fick ett tillägg på 0,5 poäng. Därefter fick man ytterligare 0,1 poäng för varje period om tre månader som man arbetat. Maximal poäng (2,0) fick den som arbetat minst 5 år. Istället för maxpoängen 5,0 som man fick om man hade högsta betyget (5) på alla ämnen i gymnasieskolan kunde man alltså med hjälp av yrkeslivspoängen komma upp i jämförelsetalet 7,0. All slags yrkesarbete fick tillgodogöras (bara tiden inte var för kort). Även tiden för militärtjänstgöring räknades in, liksom så småningom även den tid då man vårdat små barn. Det behövdes alltså ingen koppling mellan inriktningen på arbetet och den utbildning som man sökte till.
Urvalet för den som exempelvis gått treårig gymnasielinje skedde i två steg. Först besattes 20 procent av platserna genom att de sökande rangordnades enbart baserat på gymnasiebetyget. Därefter besattes övriga 80 procent utifrån gymnasiebetyget med tillägg av arbetslivspoängen.
Ett oväntat utfall motiverade detaljförändringar
Första gången som yrkesmeriterna togs med vid urvalet var hösten 1977. På vissa utbildningslinjer blev effekten dramatisk. Det gällde framför allt linjerna med det största söktrycket. (Söktrycket är antalet sökande per utbildningsplats). De som kom in på utbildningen var betydligt äldre än tidigare. På exempelvis läkarlinjen ökade genomsnittsåldern bland dem som antogs från c:a 20 år till 26 år. Lägsta poängen vid antagningen till de 80 procent av platserna där arbetslivspoängen medräknades låg här över 5,0. Det betydde att minst 80 procent av de antagna hade 15 månaders arbetslivserfarenhet eller mer. Högst 20 procent av platserna kunde besättas med studenter som kom direkt från gymnasieskolan.
De kraftiga effekterna av de förändrade antagningreglerna tycks ha varit oväntade och även oönskade för många. Genom olika förändringar i regelverket försökte man därför under de kommande åren minska arbetslivsmeriternas betydelse. Andelen som togs in enbart på betygsmeriter ökades från 20 till 30 procent. Man fick tillgodoräkna maximalt tre års arbetslivserfarenhet istället för de tidigare fem åren o.s.v.
En första revision
År 1983 tillsattes en utredning (Tillträdesutredningen (SOU 1985:57)) med uppgift att göra en allmän översyn av antagningsreglerna och deras effekter. Betänkandet kom i november 1985. Utredningen föreslog bl.a. att högskoleprovet skulle få ökad betydelse vid antagningen till utbildningslinjerna. Provet skulle ge alla sökande ge ”en andra chans” till antagning och inte som tidigare bara användas för dem som inte gått i den vanliga gymnasieskolan.
Tillträdesutredningen föreslog också (i enlighet med sina direktiv) att arbetslivsmeriterna skulle finnas kvar vid antagningen. Men nu skulle de inte längre kopplas till betygen utan ge ett poängtillägg till den sökandes högskoleprovsresultat. För den som hade arbetat minst 15 månader skulle resultaten på högskoleprovet ökas med 0,5. (Resultatet på högskoleprovet ligger i intervallet 0,0 – 2,0). Den som arbetat längre tid än så skulle inte få högre poäng, förrän man nått gränsen sju års arbete. Då skulle det falla ut ytterligare ett tillägg på 0,5.
Syftet med denna konstruktion var att uppmuntra dem som slutat i gymnasieskolan till att göra ett studieuppehåll för att komma i kontakt med arbetslivet. Uppehållet fick dock inte bli för långt. Man fick inte bli för gammal innan man började i högskolan. Tillägget med ytterligare 0,5 för minst sju års arbete var avsett för dem som vid vuxen ålder ville delta i vad vi idag skulle kalla livslångt lärande.
Tillträdesutredningen var dock inte enig i sitt förslaget. De två borgerliga representanterna i utredningen Peter Egardt (m) och Bertil Fiskesjö (c) menade att generella arbetslivs-erfarenheter inte skulle vara meriter vid antagningen till högskolan. Man konstaterade att det grundläggande motivet för införandet av arbetslivserfarenhet som merit i antagningen hade varit att detta skulle bredda rekryteringsunderlaget till högskolestudier. Men det hade visat sig att den förhoppningen inte hade infriats. Den huvudsakliga effekten av arbetslivspoängen hade därför blivit en fördröjning av starten av högskolestudierna.
Efter remissbehandling resulterade Tillträdesutredningen i en proposition i mars 1988 (Prop 1987/88:109). Regeringen höll med om att arbetslivserfarenheter skulle kunna ge tilläggspoäng till högskoleprovsresultatet, och inte som tidigare ge ett tillägg till betygsmedelvärdet. Men man höll med UHÄ, som i remissvaret menat att det skulle ge en avsevärd förenkling av urvalssystemet (kursiverat här) om poäng för arbetslivserfarenhet enbart skulle tillgodoräknas efter en längre tid. Men de av Tillträdesutredningen föreslagna sju åren var för lång tid. Istället skulle fem års arbetslivserfarenhet ge ett tillskott på högskoleprovsresultatet på 0,5 poäng. Däremot skulle man inte få några poäng för arbetslivserfarenhet som var kortare än fem år.
Första gången som de nya reglerna tillämpades var inför höstterminen 1991. Det visade sig då att de slog för hårt vid antagningen till de mest attraktiva antagningsalternativen. Poänggränsen för antagning med hjälp av högskoleprovet låg på dem över 2,0. Det innebar att alla som kom in med hjälp av högskoleprovsresultatet hade minst fem års yrkeslivsmeriter. Högskoleprovet som en andra chans för unga sökande som inte lyckats i gymnasiet fungerade alltså inte. Lösningen var en förordningsändring: Arbetslivspoäng skulle bara räknas med för hälften av de platser som besattes utifrån högskoleprovet.
Ändrade förutsättningar i högskolan – och i gymnasieskolan – ger en andra revision
Reglerna för arbetslivsmeriter gällde i 1991 års antagningsregler bara vid urval till allmänna och lokala utbildningslinjer. Vid antagning till fristående kurser, bestämde den enskilda läroanstalten inom vissa ramar vilka urvalsregler som skulle användas. I allmänhet fick man inte poäng för generella yrkeslivsmeriter.
Från hösten 1993 reformerades bl.a. studieorganisationen i högskolan. Utbildningslinje-begreppet togs bort. De regler för antagning och urval som tidigare gällt för de fristående kurserna kom att gälla både vid antagning till kurser och till program. Huvudansvaret låg på de enskilda lärosätena, som inom vissa ramar fick avgöra hur urvalet skulle utformas. I de flesta fall torde man dock vid antagning till program ha tillämpat samma urvalsregler (inklusive arbetslivsmeriter) som man tidigare använde för antagning till utbildningslinjer.
Ett undantag var Lunds universitet. Där tog man principbeslut om att man från en viss tidpunkt överhuvudtaget inte skulle ge yrkeslivspoäng vid antagningen. En sökande till socionomutbildningen vid universitetet hade fått felaktiga informationer och flyttade till Lund med familj eftersom hon med hjälp av yrkeslivspoäng skulle komma in på utbildningen. När det senare visade sig att hon inte blev antagen skapade det en omfattande politisk uppmärksamhet.
Under 1990-talet reformerades även gymnasieskolan. Den blev kurs- och programbaserad istället för som tidigare ämnes- och linjebaserat. Betygssystemet ändrades också. Utredningen Rut 93 (SOU 1995:71) fick bland annat i uppgift att anpassa behörighets- och antagnings-reglerna till den nya situationen.
Rut-93 utgick från att reglerna för urvalet i 1993 års förordning skulle gälla även i fortsättningen. Urvalet bland de sökande till ett program eller en kurs skulle göras enligt regler som den berörda högskolan själv bestämde inom ramar som preciserades i högskoleförordningen. Rut-93 föreslog att arbetslivserfarenhet inte skulle ge poäng i anslutning till intagning på grund av gymnasiebetyg eller resultaten på högskoleprovet utan att arbetslivsmeriter istället skulle få användas av högskolorna inom ramen för en ny urvalsgrupp kallad urval på särskild grund.
En återställare
I propositionen (Prop 1995/96:184) valde dock regeringen att införa centrala urvalsregler för alla antagningsalternativ som kunde sökas av dem som inte tidigare läst i högskolan. Urvalsgrunderna skulle enbart vara betyg och resultat av högskoleprov. Till hälften av de platser som fördelades efter resultatet på högskoleprovet gjordes urvalet med ett tillägg på 0,5 poäng för dem som hade arbetslivsmeriter omfattande minst fem år. Det innebar att man återinförde de regler som gällde år 1991 för antagning till utbildningslinjer. En skillnad var dock att dessa regler inte bara gällde vid antagning till utbildningsprogram utan också vid antagning till alla (fristående) kurser som inte byggde på andra högskolekurser.
En tredje revision
Underlaget för den nu liggande propositionen finns i den nya utredning som på regeringens uppdrag gjorts av Lars Lustig vid Umeå universitet (SOU 2004:29). Han föreslog i likhet med Rut-93 att yrkeslivspoäng inte längre skulle läggas till högskoleprovsresultatet. Istället skulle vissa antagningsplatser reserveras för fördelning utifrån andra urvalsgrunder än gymnasiebetyg och högskoleprov. Dessa skulle den aktuella högskolans själv besluta om. Här fick som urvalsgrund förekomma arbetslivserfarenhet som var särskilt värdefull för den sökta utbildningen eller det yrkesområde som utbildningen förbereder för. Däremot skulle inte generell arbetslivserfarenhet vara en tillåten urvalsgrund.
I propositionen har regeringen i stort följt Lars Lustigs förslag på denna punkt. Som skäl anför man att urvalsgruppen högskoleprovsresultat med tillägg av arbetslivspoäng bidrar till att öka åldern hos de sökande. Genom att ta bort urvalsgruppen förbättras möjligheten att uppnå det långsiktiga målet att 50 procent av en årskull skall ha börjat i högskolan vid 25 års ålder.
Kommentar
Motiveringen för att använda gymnasiebetyg och högskoleprovsresultat för urvalet till högskoleutbildning är att de på olika sätt är mått på de sökandes ”studieförmåga”. Detta kan i sin tur kopplas till den förväntade framgången i högskolestudierna.
Även om det kanske inledningsvis fanns vissa förhoppningar om att yrkeslivsmeriter också skulle vara positiva för studieframgången visade sig redan i anslutning till Tillträdesutredningens arbete att detta inte gällde.
Andra förväntade effekter av införandet av yrkesmeriter i antagningen har varit:
1. Vissa antagna blir i genomsnitt äldre än de skulle vara utan arbetslivspoäng
2. Studentgruppen får en mer varierande sammansättning avseende den sociala bakgrunden.
Att vissa studenter skulle bli äldre än i ett system utan arbetslivsmeriter betraktades initialt snarast som en fördel, eftersom det skulle bidra till den ”återkommande utbildningen”. Men en nackdel måste ha varit att utfallet blev så varierande beroende på hur attraktiv den sökta utbildningen var. Till vissa (t.ex. läkarutbildningen) måste 80 procent av de antagna ha arbetat flera år innan de kunde komma in. Till andra utbildningar med lägre sökandetryck var det en väsentligt mindre andel som behövde yrkeslivspoäng för att bli antagna. En orsak till detta var de tekniska lösningar som man valt: Att för en viss tids yrkesverksamhet ge ett konstant poängtillägg till betygsmedelvärdet eller högskoleprovspoängen oberoende av hur högt detta värde var.
Men om studenterna blir äldre när högskolestudierna börjar blir de också äldre när de går ut på arbetsmarknaden. Att de antagna blir äldre har med tiden kommit att snarare betraktas som en nackdel än som en fördel. Det kan kanske kopplas till att återkommande utbildning som utbildningspolitiskt mål nu har ersatts av livslångt lärande. Vid återkommande utbildning är avbrott i utbildningen för att få arbetslivserfarenheter det viktiga. I livslångt lärande ligger tonvikten istället på att lärandet och möjligheterna till lärande inte skall ta slut vid en viss ålder. För den högre utbildningen innebär det att återvändandet till studier efter arbetsperioder är det centrala.
Argumentet att arbetslivspoängen skulle bidra till en jämnare fördelning av den sociala bakgrunden hos de studerande kan också diskuteras. Det förutsätter att bland dem som inte har betygs- eller högskoleprovspoäng som räcker för att komma in på en önskad utbildning och som kommer från studieovana miljöer skulle det vara vanligare att skaffa sig yrkeslivspoäng än bland dem från studievana miljöer. Det finns ingenting som talar för att så är fallet.
Slutord
Generella arbetslivsmeriter kommer, när de avskaffas, att ha använts i 30 år vid antagningen till den svenska högskolan, utan att man nått de mål som var deras ursprungliga motivering. Jag menar att man, om man tänkt mera dynamiskt hade kunna förutse utvecklingen redan innan reformen genomfördes. Under alla förhållanden borde man ha kunnat avskaffat de generella arbetslivsmeriterna redan när de nya meritreglerna tillämpats några år och man konstaterat att de inte gav det förväntade resultatet.
Arbetslivsmeriterna är ett bra exempel på den tröghet som finns att ompröva politiska beslut som inte får ett väntat resultat. (Men det är inte det enda.) Man kan fråga sig om det måste vara så.
Ett annat exempel inom antagningsområdet är de pluspoäng man under fem år fick om man varit aktiv inom föreningslivet. De ledde till en inflation av frimärksklubbar och andra föreningar, i första hand inrättade av företagsamma manliga sökande till högskolan.